vårsaknad

Imorgon är det äntligen februari. Vilket betyder att det är en dag närmare våren! Jag har egentligen aldrig tyckt om våren, för att jag nästan alltid har råkat ut för hemska vårar. Dvs. alltid när det har hänt något hemskt och stort, har det oftast varit vår. Så enligt min analys är det därför våren är min värsta årstid.

Men nu känns det som om det enda jag kan gå och längta till är våren. Den där stunden då asfalten äntligen syns igen och man får lägga vinterskorna i skåpet och solen skiner så man kan dra på sig solglasögonen och trots att man lite fryser i sin tunna rock biter man ihop tänderna och tar på sig den för att nu är det vår och fåglarna kvittrar. Och oj, fågelkvitter! Så jag saknar det.

Så varje morgon jag hamnar stiga upp då det ännu är mörkt, och varje dag jag sitter i bussen fast i rusningen och varje dag jag fryser in i benmärgen och varje dag jag timme efter timme hamnar kämpa med statistiken och stressen och varje dag jag inte hinner ringa tillbaka till folk eller mamma och varje dag jag inte hinner träffa någon så är våren och sommaren mitt enda hopp. Snart, snart, snart?