Resan började med ett tidigt men billigt flyg från Vanda. Daniel somnade direkt och sov med öppna ögon och mun. Det såg lika skrämmande ut som det låter. Och medan Daniel sov hamnade jag småprata med tanten som satt bredvid mig. I tre och en halv timme. Men hon var trevlig, så det var helt okej.
När vi steg av tåget i Termini fick jag uppleva första intrycket av Rom; fattigdom, trängsel, tiggare.
Det kom människor från varje håll som ville ha pengar. Och det var nog inte endast vid Termini-stationen. Vid nästan varje hörn satt någon och tiggde, ensam eller med en hund. Och när vi rörde oss vid de mest turistiga attraktionerna hade vi varannan sekund någon som trängde rosor eller annat onödigt i våra ansikten och ville att vi skulle betala åt dem.
Men bortsett från det så tyckte vi båda om Rom.
När vi första dagen hade lämnat väskorna på vårt Bed&Breakfast gick vi till en uteservering för att dricka vin och äta pasta. När vi hade suttit där en stund insåg vi att man kunde se Colosseum bakom oss. Det var en så otroligt absurd känsla att se något så gammalt och stort.
Efter det gick vi såklart för att titta närmare på ruinerna. Om det inte vore för alla tusentals andra turister så skulle det ha varit en ganska kuslig stämning med tanke på hur mycket som hänt där bland ruinerna, och för så länge sedan.
Jag vet inte varför men när vi gick där kände jag hela tiden att vi var i en postapokalyptisk värld. Det hade antagligen något med ruinerna att göra.
Men annars så träffade jag många många hundar och katter med vackra ögon, satt på uteserveringar, drack espresso, åt cheesecake, fick skavsår på första dagen, åt oändligt med glass, gick 15 kilometer varje dag, undvek turistmassorna, njöt av solen och värmen, tog det lugnt, spelade kort på ett café, gick på marknad, åt frukter, satt i en park och tittade på människor, beundrade apelsinträden och skrattade. Vi skrattade hela tiden. Det är nog ett bra sätt att minnas vår första resa till Italien. En skrattig resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar