julafton

När jag var liten kunde jag vänta på julen redan i augusti och så fort det blev höst ville jag tända alla ljus och lyssna på julmusik. Och allt var så förväntansfullt och spännande. Och det som var det bästa med julen var alltid familjen. Såklart. Flera dagar fyllda av familjen och bara familjen. Det bästa. Men nu det här året känns det som om någon kom och stal julen ifrån mig. Och jag försöker undvika att tänka på den. Varje dag jobbar jag hårt för att inte låta tankarna smyga dit. Men det händer såklart. En lång bussresa, i trappuppgångar, om nätterna när jag vaknar. Det är ju bara en jul. En kväll bland många andra kvällar. Men ändå känns det. Och ändå går jag omkring med ett lite tyngre hjärta än vanligt.

Våra jular var alltid det bästa. Mängder av julklappar under granen, pappa som springer till fönstret för att se på julgubben, och fäller granen med det samma, alla rusar och försöker sätta granen och stå igen, skratt, mycket skratt, massor mat, hundskall och paketpapper överallt. Kärlek.

Men sen kommer det plötsligt en jul då vissa försöker rymma ifrån julen, gamla minnen och tanken av att det aldrig blir såna jular igen. Och andra försöker hitta på nya jultraditioner med nya familjer. Och så blir jag kvar. Det värsta med att vara yngsta barnet: julafton. Och skilsmässor.

Och jag känner sånt äckel och obehag av mig själv, av att jag fäller en tår eller två för det här. För det är ju bara en julafton. Och det finns såna som har det så mycket värre. Och jag blir så arg på mig själv när jag känner de här känslorna. För då känner jag skam. Det är bara en jul. En kväll.