Jag har egentligen lite skrattat åt ålderskriser i den här åldern. Att ha en ålderskris som 20-åring låter ju bara lite löjligt. Men nu två nätter innan min födelsedag vaknade jag plötsligt mitt i natten och hade en sån ångest. En existentiell kris. Och jag låg och vände mig så att lakanet lossnade men fick bara inte sömn. Jag blev till slut arg på mig själv för att jag nog vanligtvis brukar kunna hitta lyckan i små saker som att det nu är början av december, jullovet närmar sig, födelsedagar är ju roliga osv. Men nu inatt kändes det omöjligt.
Tänk så snabbt åren egentligen har gått. Ibland känns det som att man fastnat i någon tid eller ålder men så märker man att nej jag är inte nitton, jag är 23. Och jag har alltid alltid tänkt att jag har ju ingen bråttom att bli färdig med mina studier, jag är ju så ung. Och vart har jag skyndsamt? Men inatt hade jag skyndsamt! Plötsligt såg jag mig som en evig studerande medan alla andra blir färdiga och får jobb och jag bara stampar på ställe. Och jag vill ju resa och bo utomlands och inatt såg jag hur jag får massor barn och fastnar i ett radhus i Esbo förrän jag har hunnit uppleva något, eller ens leva.
Men sen somnade jag om på morgonen och nu känns allt lite bättre. Men känner nog lite av den där ångesten, och är rädd att den inte kommer att försvinna helt. Men jag vet att när jag fyller 30 och kommer ihåg den här 23-års ångesten så kommer jag att skratta och sucka åt löjliga 23-åriga Mandy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar