hundäventyr

Igår åkte jag till holmen med en lurvig och glad liten Tindra. Det var hennes första gång på holmen, så hon var väldigt nyfiken och sprang några varv runt hela holmen för att utforska alla spännande lukter och spår. Det var min sista gång på holmen för i år. Det är flera, flera år sedan jag var där såhär sent på året. I hemlighet brukar jag tänka att det alltid är sommar där. Men så är det ju inte. Hösten hade nog tagit över holmen. Rönnbären hade smygit fram på träden och havet var fyllt med maneter. Jag blev så glad när jag såg att maneterna hade återvänt, eftersom det fanns den risken att jag och Fia hade utrotat dem när vi var små. Men där låg de nu och simmade vid stranden. Skärgården var nästan skrämmande tyst och öde. Först förstod jag inte varför det var så tyst, men sen insåg jag att fåglarna hade försvunnit. På sommaren blir man så van vid att alltid höra fågelljud, så man märker inte ens att de är där. Men nu när de rymt bort för vintern kändes det nästan kusligt övergivet. Men Tindra var glad av att få komma med till holmen. När hon sprungit upp och ner för klipporna i en timme slocknade hon på trappan. Då var det dags att åka hem.