en farfar

Efter jobbet tar jag bussen ett par hållplatser till pappas arbetsplats. Jag följer med till ett rum var fem läkare har någonslags kaffepaus medan min arm sticks med en lång nål. Först spänner jag mig, men sedan minns jag att jag inte har nålskräck och kan andas ut. Efteråt går vi via butiken och köper tre croissanter. Vi åker till åldringshemmet var en ensam farmor sitter omringad av svartvita foton. Det sticker i hjärtat när jag stiger in och hör endast ett hej. Det är första gången jag kommer dit på besök efter att han somnat bort. Jag går igenom högen med slitna fotoalbum och förundrar mig över hur de alltid kan vara fyllda med bilder jag inte sett. Bilder från 1951, 1952, 1953. Nykära, nygifta, lyckliga, skrattiga. Vi äter våra croissanter som smular ner hela rummet. Min blick dras ständigt till hans stol, men han sitter inte där. Jag fick säga hejdå och han var ju redan 91 och han hade levt ett fartfyllt och vackert liv. Men ändå känns det tomt och ändå är det sorgligt och ändå lämnade han ett stort tomrum efter sig. Speciellt när jag vet att han var hela världen för någon och att det enda hon nu har kvar av honom är alla minnen och gamla fotoalbum.