Idag firade vi min farfars 90-årsdag och min farmors 85-årsdag. Och fastän min fafa inte mera minns vad vi heter och vem vi är, så har han alltid varit jättepoetisk och bra på att hålla tal, och det har ändå inte försvunnit någonstans. Så jag tror alla ögon tårades när han reste sig från rullstolen och höll ett tal. Hela salen tystnade och han sa så vackra ord om sin fru. Det var fint.
Det var annars kiva att se nästan hela familjen. Nu på hösten flyttar en bror till Tartu för att studera till läkare och en annan bror flyttar till Stockholm för att expandera sin firma. Och det känns lite tomt. Som tur har jag sen ännu en bror kvar i Finland. Men för att jag knappast ser bröderna förrän nästa jul, så bestämde jag att planera en syskonträff om ett par veckor. Så nu hoppas jag bara att det blir av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar